jetaaaime

Som de flesta har förstått så har jag haft en bloggpaus och varför jag har haft det är för att jag har varit i ett hata-livet-stund i en period som alla har, oavsett ålder.

Nu börjar jag ta tag i saker som jag har missat (skolan, dansen, musik, familj och vänner). Jag tar ett steg i taget och det känns bra. Som Jason (Timbuktu) sjunger "kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän".

Med det här inlägget vill jag säga att man får vara egoistisk någon gång i livet och ha sina stunder och man får känna sig liten och rädd. Men man måste också komma ur det skalet någon gång (då man känner sig så svag), för annars blir de små problemen stora till slut och man måste vara stark.

Var ledsna mina fina, det får alla vara. Men inte alltför ledsna. Le, även fast det gör ont, du klarar det.